Ojojoj... Det är inte lätt att vara Franklins matte i dessa dagar. Hormonerna spritter i honom och han sitter mest och kollar ut genom fönstret. Det går många löptikar på byn dessutom, så promenaderna blir allt annat än lugna kan jag säga. Försöker oftast att få honom på andra tankar genom att träna honom, men ser han en annan hund så blir han alldeles stel och försöker att skutta dit. Lille Franklin...
  Han har heller aldrig skällt särskilt mycket, men nu har han kommit på att han kan låta. Han "pratar" väldigt mycket när man busar med honom och plingar det på en dörr på teven så voffar han till kort och blir nästan förvånad över sin egen reaktion.
  Men han är så söt... Så otroligt söt! Och lättlärd. Klart att han är lååångt ifrån den lydigaste hunden, men han är så renhjärtad och glad och vill alltid vara med. Häromdagen så kommer det hit en saneringsbil för att fixa vårat avlopp och Franklin var så rädd. Hela tiden stod han med svansen mellan benen men han måste vara med och kolla. Hur rädd han än var så gick han fram och nosade och kikade och ville hälsa på gubbarna.