Tänk att Franklin snart är 10 månader. Och tänk att han börjar bli så stor och stark att man nästan inte kan rubba honom? Jag vet inte om han är hög eller inte... Men 64-65 i mank känns väl ändå ganska... högt? Jag vet inte. 
Han äter och sover och bråkar och busar och verkar ha det väldigt bra. Idag åkte täcket på eftersom termometern visade alldeles för många minus och han strosade runt som en stor, lugn och ståtlig boxer. Ja... Det vill säga ända tills en kvinna ville prata med honom. Han märker direkt när någonting är riktat till honom och blir som en liten stissg valp igen!
  Men många hjärtan smälter han, vår lille Franklin. Det märker man. Vi blir stoppade titt som tätt på promenaderna för att folk vill hälsa. Och Frank vill ALLTID hälsa, även om han inte får. Just nu tränar vi mycket ¨på att faktiskt inte bry oss om att folk och hundar och framför allt barn går förbi. Lite godis i vänsterhanden fixar det lätt för det mesta. Men det är svårt det där med barn. Han ÄLSKAR barn och vaknar till ur djup sömn om barn skrattar på TV:n. En mycket fin familjehund helt enkelt. Och han springer mycket i hasorna på mig. Ska gärna vara så tätt intill det bara går och finns möjligheten så tvekar han inte att lägga sig i mitt knä, eller bara sitta och luta sig.

Nu kommer husse hem och snabbt skuttar Frank till dörren. Här kommer två bilder i alla fall! Det är svårt att få honom på bild, men nu var det någonting som fångade hans blick utanför fönstret så då passade jag på.

Efter många "sitt", "stanna" och "duktig!" lyckades jag få en liten vovve att äntligen sitta still så jag kunde ta en bra bild på honom. Meet Mr.Franklin: